Tack för att du är galen Alice
Galen.
Psykadelisk.
Underskön.
Läskig.
Oskuldsfull.
Sinnesrubbad.
Påtänd.
Resan genom Alice galna underland är verkligen en resa bland känslor och galenskap. Sällan har jag älskat och hatat en spelvärld på samma gång. Sällan har jag stannat upp i tio minuter bara för att studera omgivningarna. Sällan har jag upplevt fascination och illamående i samma sekund. Alice Madness Returns är stundom underbart, stundom ruskigt obehagligt.
För mig är det här ett av årets bästa spel än så länge. Detta trots att jag ett tag blev så trött på det att jag verkligen var tvungen att lägga det åt sidan några dagar. Men det var enbart mot slutet som spelet började kännas tjatigt. För innan dess njöt jag i fulla drag.
Nu skulle nog många säga att striderna är den roligaste delen i kombination med att få leta efter dolda passager och använda roliga vapen. Men för mig var det plattformshoppandet som gjorde mycket av spelet. För jag hade faktiskt som mest roligt när jag försökte klura ut hur jag skulle ta mig från plattform A till plattform B och D och sedan C. Sen gillade jag naturligtvis att skjuta med min pepparkvarn också, men alls i samma utsträckning.
Egentligen hade jag gärna sett ännu mer fokus på mer varierat plattformshoppande eftersom kulisserna verkligen är gjorda för att utforskas i detalj. Nu blev det ibland lite för mycket av samma upplägg hela tiden, även om de olika banorna och kapitlen var olika utformade.
Det som ändå är vackrast, hemskast och bäst med Alice Madness Returns är hur banorna verkligen är anpassade och utformade för att passa in i Alice galna tankar. För det är ju just det underlandet är, en projicering av hennes undermedvetna där hon desperat letar efter svar från sitt förflutna. Och när hon via sina psykoser faller tillbaka i underlandet, som håller på att gå under, så utformas den aktuella banan utifrån den plats eller den situation som Alice befann sig i när hon förlorade medvetandet.
Just därför ser alla kapitel eller banor i spelet olika ut och ju längre in i sitt undermedvetna Alice kommer desto hemskare och ogästvänligare blir omgivningen. Det är verkligen som att titta rakt in i någons sjukt svårt skadade hjärna.
Och jag gillar det.
Spelet fick jag av EA.
(Vill du se min videorecension av spelet hittar du den här).
Posted on juli 8, 2011, in Spelsnack. Bookmark the permalink. 5 kommentarer.
Gillar plattformshoppandet? Då måste du ha älskat 90-talets andra halva. ^^,
Håller med dig fullständigt Emmy! Plattformshoppandet och hela känslan av hur spelet känns är helt unikt i dag. Synd att det knappt görs några sådana här spel längre. Men tur att jag har större delen av spelet kvar att spela
Inte på långa vägar klar med spelet, precis påbörjat kapitel 4, men jag håller med om mycket du skriver. För min del, de saker som sticker ut riktigt mycket:
* Riktigt bra Carrollianskt språk, dialoger och vrickade tankar och snyggt tolkande av karaktärerna.
* Galenskapen. Att Underlandet reflekterar vad som orsakat Alice fall ner i galenskapen.
* Utforskandet. Alltid något nytt att stanna upp, beundra eller små sidovägar att finna genom de vansinnigt välrealiserade, vackra världarna.
Men, tyvärr tycker jag inte att stridandet är särskilt kul. Efter man fått sista (?) vapnet börjar det kännas lite repetitivt och rent grind-igt. För ett spel som kräver så mycket stridande så känns stridandet väldigt grundläggande och platt.
Och bizarrt nog så känns spelet, eller iallafall vissa nivåer, lite långdragna. I-landsproblem? Javisst. Men tempot blir lite lidande.
@Tommy: I did
Nej, men faktum är att jag under väldigt lång tid inte spelat plattformsspel alls, med något enstaka litet undantag. Och jag gillar egentligen formatet. Så när jag nu fått spela spel som AC, PoP och nu Alice så känns det så himla gött 
@Aftonstjaerna: Ja mycket hoppande blir det
Det är nästan så att jag stör mig när plattformsdelen störs av fiender som bråkar med mig. Jag vill ha klurigare “hopputmaningar” och pussel istället.
@Fredrik: Jag håller med i det du säger. Vissa banor, speciellt femte banan, är utdragna. Och då har jag inte ens hittat alla minnen, flaskor och annat grejs. Det är världen och dess form som är det intressanta. Striderna var till en början riktigt roliga men blir, som du säger, på slutet ganska upprepande. Och det är nog kanske därför jag gillar hoppandet mer eftersom det verkligen är integrerat i tanken om att upptäcka de skruvade kulisserna världen bjuder på!
Oj, vilka positiva ord!
Jag älskade första spelet när det begav sig, även om jag aldrig klarade det av lite olika anledningar. Men det var verkligen säreget, och en perfekt tolkning av historien. Det kändes helt omvänt att Tim Burton gjorde en Alice i Underlandet-film efteråt, eftersom jag innan American McGee’s Alice hade önskat mig just en Burton-version av sagan, och till stor del fick det med spelet. En (sämre) Burton-film tillförde därför ingenting när den sedan faktiskt dök upp flera år senare.
Så det var med stor glädje som jag för något år sedan mottog nyheten att Madness Returns skulle komma, men sedan dess började jag tveka på om det skulle bli så bra som jag mindes det första spelet, och vad jag sett så har det inte fått så fullständigt lysande recensioner som jag innerst inne hoppats på.
Men, så får den så fina ord från dig. Kul! Jag ska nog försöka lägga vantarna på spelet så småningom.